DIATRIORON

Blockhuset

Min mor dog, när jag var i mitt fyrtiotredje år.

En gång när vi som gamla – om nu någon av oss över huvud taget någonsin kunde kallas gammal – satt på tu man hand i förtroligt samspråk med varandra ute i hennes bostad på Blockhusudden [Eolskulle 20], fylld av alla hennes gamla nedärvda omoderna möbler – och jag åter häpnade över de gapande djupa avgrunderna och de oöverbryggliga motsatserna i hennes skenbart trygga och småborgerliga väsen – sprang en bild upp i mitt medvetande och fick ord på mina läppar:

Vet du mamma [Olga Wolff], du bor i en liten trävilla – en f.d. sommarvilla – i högsta grad f. d. sommarvilla – men när jag nu har suttit och hört på dig och tänker över vad du är för en besynnerlig varelse, så ser jag att hela det medvetna stycket av din själ bara är ett blockhus mitt inne i en stor väldig urskog. Det är ett mycket litet blockhus – hastigt och tillfälligt rest med material från de händelsevis närmast stående träden. Och så sitter du inne i det där lilla trånga blockhuset – ett enda litet rum – och där har du din almanack – och din gamla bibel som du numera sällan läser sedan du fått det skenbart så tryggt och bra – och din gamla adelskalender från 1886 – du har inte haft råd att köpa dig någon senare – och din stora vackra guldmedaljong med miniatyrporträttet av din farfars far – och där är du kronofogden Wolffs dotter och änka efter tullförvaltaren och filosofie doktorn Rudolf Lidman. Och du har en umgängeskrets av gamla obildade fattiga enfaldiga fruntimmer som ha sin största glädje i att dricka gott kaffe eller starkt te och doppa gott vetebröd och inte alltför gamla kakor och färska bakelser – det enda färska som finns hos er – som älska att tala om gamla döda kaptener och majorer och tulltjänstemän och sjökaptener och skeppsredare och gotländska konsuler och handlande och präster och kyrkoherdar – och kungliga personer när de supit sig fulla på nattkröken eller äro ute på jakt – helst efter andras fruar.

Det är så småskuret och det är så trångt och så fattigt och så futtigt och så fnoskigt och så tomt och så instängt så att jag både skäms och storknar. Det är en värld alldeles utan levande idéer och ideal, en värld av skvaller och förtal.

Men så känner jag ett, tu, tre ett underligt vinddrag efter golvet, och när jag tittar efter, får jag se att det är stora springor mellan stockarna i din lilla trånga stuga – och jag skymtar genom springorna en stor och sällsam skog med märkvärdiga, uråldriga jätteträd och längesedan döda djurarter. Och jag frågar dig full av en både måttlös och maktlös häpnad och förskräckelse:

Men lilla mamma vad är det här för något?

Och då säger du så småborgerligt tryggt och självfallet:

Ja, är det inte en trevlig bostad jag har? Har Sven sett utsikten ute på trappan?

Och jag går ut på den och är plötsligt ute i en stor och väldig och vilande skog.

Och den är också min lilla mammas.

När man är tillsammans med dig vandrar man inte på vulkanisk mark, men man går vilse i en urskog med underliga träd och längesedan utdöda vilda djur, som man inte kan skjuta med gevär utan med pilbåge och slunga. Och det är dig, du hemska och obegripliga lilla fattiga svenska tullförvaltaränka, som jag är barn och arvinge till. För du har sagt så sant, när du plågat mig med att kalla mig Olga Wolffs »pajk».

Minns du, när du fyllde femtitvå år och tant Hilda Sundevall var hemma vid vår ensamma lilla födelsedagsmiddag och hon sa:

Ja, tänk om inte Olga hade råkat Rudolf, jag undrar var Sven då hade varit.

Och du svarade så rappt och kort och sakligt som endast du kan svara:

Åh, honom hade jag tagit med mig vart jag än hade kommit.

Och det är också sanning lilla mamma, för du tog mig ut ur den lidmanska arrestlokalen där man då och då – av för en själv okänd anledning – fick åtta dagars mörka med mistning av sängkläder – och där jag hade fått sluta som en oduglig kapten eller förbigången läroverksadjunkt eller skrivbiträde – du släpade ut mig i den hemska urskog, där jag fått vänja mig vid att slåss med många sällsamma och otäcka vilda djur och på flykt undan dem klättra högt upp i många sällsamma och okända och uråldriga träd.

Men någon fast, ordentlig och ordnad bostad har du aldrig kunnat ge mig här i livet. Kanske var det dock till slut från dig, som jag ärvde det ödesdigra vagus et profugus, som blev den innersta rytmen i min själs rörelseschema och mitt väsens grundmelodi. Men nu komma vi ut på närgångna livsfrågors och förmodandens mörka marker, och jag skymtar därute i den sällsamma modersurskogen en kvinnogestalt och ett kvinnoöde – något av på en gång gäckande skogsrå och svensk småstadsfru.