| Plats, datum | Venedig, 8 oktober 1851 | Källa | Italiensk dagbok |
8 oktober
Venedig grundlades av venetierna, vilka i medlet av femte seklet flydde undan till lagunerna för hunnerna, samt hundra år senare för lombarderna. Till att börja med utgjorde de en republik med en doge i spetsen. Efter hand gjorde de erövringar i Istrien och Dalmatien, och utsträckte sin handel – korstågen gav en oerhörd tillväxt åt dess makt; dogen Enrico Dandolo, på vilken kejsaren låtit utstinga ögonen, anförde den venetianska flottan då korsfararna 1204 erövrade Konstantinopel. Sedermera infördes inkvisitionen och ärftliga aristokratin under dogen Gradenigo [Pietro Gradenigo] i slutet på tolvhundratalet; därefter kunde ingen borgare få säte och stämma i Stora Rådet, vilken familj inte daterade sig från 1197. Det var mot denna lag som Marino Faliero gjorde uppror och fick plikta med sitt huvud 1355. Efter att ha utdrivit genuarna från Chioggia, utsträckte det sitt välde inåt Lombardiet till Vicenza, Padua, Verona och Brescia; liksom Cartago tog det huvudet av sina slagna generaler. I början av 1400–talet hade det hela dalmatiska kusten till Corfe, behärskade hela Adriatiska havet, ägde konungarikena Cypern, Candia och Moria samt 200 000 innevånare med 6 000 000 dukaters statsinkomster*). Men med Godahoppsuddens upptäckande 1498 sjönk dess handel, och under det följande århundradet tog turkarna ifrån Venedig den ena efter den andra av de grekiska besittningarna; samt förlorade de genom deras statsmäns inblandningar i europeiska politiken mycket penningar och anseende. Slutligen bemäktigade sig fransmännen staden vars område aldrig förut varit beträdd av en fiendes fot, och med ett penndrag av Napoleon ströks det ut från listan av suveräna makterna och skänktes åt Österrike 1798. Mellan 1805–14 löd det under konungariket Italien; gjorde 1848 sig fritt på ett år men några vidare ryckningar på den döda republiken låter den stationerade Österrikiska eskadern och armékåren inte befara. Efter att hava varit demokratiskt i tvåhundra och monarkiskt i sexhundra år under vilken tid Venedig oupphörligen steg i makt och rikedom, kulminerade det med sin aristokrati, vilken sedermera gjorde dess ruin. "Nobili" utgjordes av 12 000 familjer. Folket hade inga politiska rättigheter i republiken. Vid 25 års ålder var varje Nobili medlem av Stora Rådet, som valde dogen på livstid, tiomannrådet såsom statsinkvisition, och tremannarådet såsom uppsyningsmän över dogen. Förr i världen voro gondolerna målade med brokiga färger, men sedan republikens fall antog de sorgdräkt och kuren täckt med svart kläde, vilket de ännu bibehålla. När man ser dess sysslolösa och sedeslösa befolkning och dess många övergivna och förfallna palats så ser man att ruttna institutioner förtvinar de kraftigaste folk, och att förfädernas ära är en mager tröst för den som saknar förmåga; samt är tacksam mot österrikarna som gjort allt för att vidmakthålla de offentliga byggnaderna och minnesmärkena, även som till industrins upphjälpande.
*) 24 linjeskepp och 200 galärer.
-
-
-
-

Antonia Evans
1993‐
g. Niță

Amanda Karlsson
1880‐1951
g. Liedman

Theodor Grill
1864‐1912
Agronom
g. Grill

Sven Frostenson
1942‐2011
Lärare
g. Franzén
f.h. Sandberg

Jacob Kimvall
1972‐
Konsthistoriker
g. Sköldin
g. Hagel

Sam Lidman
1981‐
f.h. Hildesheim

Jari Lidman
2014‐

Fredrik Åström
1848‐1927
Garvare
g. Wessman

Brita Otterdahl
1890‐1987
Lärare
g. Lidman

Wilhelm Jubell
1858‐1902
Kontorschef,
Gävle
g. Pettersson

Karin Frostenson
1946‐
Konstnär
g. Hillersberg
g. Saltnessand

Axel Löthner
1833‐1887
Lärare
g. Lidman

Hedvig De Geer
1857‐1934
Ogift.

Anne-Marie Lidman
1912‐2000
Lärare
g. Hollinger

Elsa Mattsson
1880‐1953
Telegrafist
g. Sylvan