DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #7

Plats, datum

Källa

Transkribering

5 oktober

Reste från Mantua genom Verona, Vicenza och Padua, som koffertar ägnar och anstår utan att stiga ur vagnen. Hela vägen är nästan ett enda träsk och huru majs, druvor och mullbärsträd där kunna växa med en så oerhörd fruktbarhet begriper jag ej, ty nästan i varje fåra är det en rännil. Bönderna när de tittade ut ur kojorna, såg skrynkliga och svartbruna ut som grodor – kyrkor, palats och ruckel i överflöd. Passagen över världens längsta brygga till dess måhända märkvärdigaste stad varar, t.o.m. på järnbanan en fjärdedels timma, under vilken man har tillfälle att betrakta den ur havet uppskjutande staden. Med allt vad jag förut sett, med allt vad jag därom läst och hört är den oförliknelig. Det inre av staden med sina långa kanaler, Canal Grande själv, de svarta gondolerna och mörka palats är inte så vacker som ej dess mer märkvärdig. Men när gondolen svängde ut i Canal di San Marco och den stora hamnen, och när dogernas palats [Dogepalatset], kyrkorna San Giorgio [San Giorgio Maggiore?] och Maria della Salute [Santa Maria della Salute], trädgårdarna Orto Botanico och Giardini Pubblici och de palatsbekransade stränderna framställde sig för våra ögon, så tänkte jag: äntligen har jag sett någonting skönare än min inbillning någonsin kunnat skapa.

På eftermiddagen var jag och efterhörde brev hos den svenska konsuln, vilken jag träffade vid bordet. Signor Eoxle är en mycket artig man och erbjöd mig tjänst samt överlämnade mig ett brev från min grevinna, som ber mig:

[SE BILD: #3703]