BLOGG

Carl Lidman: Liv, brev och litteratur

Publicerat

1 augusti 2026

Carl Lidman (1821-1846) tog tragiskt och tidigt, endast 24 år gammal drunknade han 30 april 1846 i och med Carlskronas förlisning i Mexikanska golfen.

Mycket på grund av detta så blir (i alla fall i mitt huvud) Carl Lidman en kontrafaktisk projektionsyta: tänk om han inte dött när han gjorde?

Hur hade den militära karriären utvecklats? Väl, som för yngre brodern Johan Lidman? Kanske, och till och med längre? Hade han blivit konteramiral, som morbrodern Claes Annerstedt? Kanske till och med amiral Lidman? Allt är möjligt i fantasin.

Hade han gift sig och fått barn? Säkerligen.

Lidmanska historien hade i alla fall sett annorlunda ut: fler ättlingar och grenar.

Men så blev det inte, i stället grupperas han oftast ihop med sina tre bröder som alla drunknade (LÄS MER: Altarljus och agatögon), alla innan de gift sig och utan barn: Otto Lidman, Claes Lidman och Manne Lidman (rörande Manne Lidmans öde så är det dock lite osäkert vad som faktiskt hände, LÄS MER: Biografiska anteckningar: Manne Lidman).

Hans postuma karriär i litteraturen blev desto längre, ända till 1990-talet då han gjorde ett skönlitterärt (fiktivt) uppträdande i René Vázquez Díazs "Fredrika i paradis" där han träffar ingen mindre än Fredrika Bremer minsann.

Brorsonen Sven Lidman, född mer än 35 år efter Carl Lidmans död, och som fick ett av sina andranamn från sin farbror, skrev en hel del om denne i sina böcker (flera refereras till och citeras i texten nedan).

Liv

Carl Lidman föddes den 15 augusti 1821 i Linköpings domkyrkoförsamling, som son till Sven Lidman och Ebba Annerstedt. Adressen för hans födelse har jag ännu inte kunnat fastställa, men dopet ägde rum sex dagar senare i Linköpings domkyrka. Denna utfördes av ärkebiskopen, "grandonkeln", Carl von Rosenstein. Denne var gift med den nyföddes mors moster Henriette Cederström och var dessutom vän med fadern, Sven Lidman.

Om dopet kan vi läsa i Den andre Sven Lidman:

Men min överseende och kärleksfulle läsare och vän – jag måste vara uppriktig mot dig. Jag tror, att det dokument som mest tillfredsställde min fåfänga och mest fyllde min själ med förgången härlighets grymma melankoli, där jag satt i mitt tarvliga lilla rum med dess grå fönsterutsikt rakt mot en fem våningar hög skymmande brandmur – det var ärkebiskop Carl von Rosensteins dopattest – eller hur nu dokumentet skall rubriceras – då min äldste farbror, Carl Lidman, döptes i Linköpings domkyrka av Svea Rikes ärkebiskop i närvaro av följande:

Faddrar (jag tillåter mig behålla den ålderdomliga stavningen):

»Öfver Amiralen, Stats Rådet, Ridd. & Commend. af Kongl. Maj:ts Orden, m.m. Hr. Grefve Olof Cederström [Rudolf Cederström?] och Stats Rådinnan Grefvinnan Hedda von Platen, född Ekman.

Undertecknad Erke Biskop och dess Fru, född Friherrinna Cederström [Henriette Cederström]. Biskopen m. m. Doctor Wallenberg [Marcus Wallenberg] och Enkefru Erke Biskopinnan Lindblom. Öfversten och Ridd. Sv. Ord. Baron Carl Cederström och Landshöfdingskan Fri Herrin. Nieroth. Prosten Sven Lidman och Enke Fru Charlotte Cederström, född Fri Herrin. Cederström. Dom Prosten och Ridd. af K. Karl XIII:s Orden Doctor Jon Dubb och Fru Charlotte Classon, född Grefvinna Posse [Charlotte Posse]. Herr Lars Lidman, och Fru Cancellie Rådinnan Silverstolpe, född Alm. Cabinetts Secreteraren Nils Tersmeden och Fröken Hedda Lagerstråle [Hedvig Lagerstråle]. Lectoren Hr. Magister I. H. Kinnander [Isak Herman Kinnander] och Demoiselle Gustafa Annerstedt. K. Bibl. Janzon och fröken Jacquette Elis. Tersmeden [Jacquette Tersmeden]. Lieutn. vid K. Amiralitetet Hr. Claes Annerstedt och Fröken Louise von Platen.

Linköping 21 augusti 1821

Carl von Rosenstein.»

Jag var självfallet för ung och för okunnig för att kunna avnjuta charmen av en barnsängsrapport från Svea Rikes biskop till en lycklig barnafader, för tillfället stadd på resa i Livland, där han skulle rådgöra fället stadd på resa i Livland, där han skulle rådgöra med sin bortgångne reskamrats fader om möjligheterna för publicerandet av det stora arbetet om deras egyptiska resa och dess resultat. Han drömde ännu om att åtminstone rädda spillrorna av sitt livsverk åt samtid och eftervärld. Men Rosenstens rapport löd:

»Barnsängen var bland de lyckligaste. I går afton, då Ebba gick att lägga sig kl. 10, erfor hon några förebud. Fru Rudbäck efterskickades på morgonstunden, kom kl. 1/2 8 och förlöste den tåliga och lyckliga modern inom 4 timmar. – Kl. 1/2 12 förmiddagen började sålunda din son sin bana i dagsljuset – och om han brås på Far och Mor har jag allt hopp, att den skall bliva för honom både hedrande och lycklig. Redan har han hunnit röja goda lungor. Ansiktet är avlångt, växten god, ögonen bruna och lekande.

Obs! Napoleon var även född 15 augusti. Jag minnes ej Newtons födelsedag.»

Ärkebiskopinnan fortsätter i ett senare och utförligare brev:

»Din hustru är outsägligt söt och snäll. Hon älskar Dig och är en öm, huld moder emot sin lilla nyfödda unge. Mycket väl var det i mitt tycke att Du fick en gosse: den får ni börja med att uppfostra – sedan går det så bra med de andra, ifall det blir flera som jag tror och förmodar.

En mängd faddrar äro bjudna. – Detta är Ebbas och Rosenstens beställningar. Jag ville det bara skulle vara släktingar, men Båda två ville annorlunda; och en Barnsängs Fru och en Errce biskop får man aldrig motsäga. Janzon är även Fadder.»

Kopplingen till paret Carl von Rosenstein-Henriette Cederström var mer familjär än så - Ebba Annerstedts far, Samuel Annerstedt, hade avlidit tidigt, och Ebba Annerstedt hade upp växt hos dem. I brev i Lidmanarkivet refererar Carl von Rosenstein till Ebba Annerstedt som sin fosterdotter. Jag har även spekulerat lite om detta samt att Carl Lidman var döpt efter Carl von Rosenstein:

Och en liten avslutande fundering - jag tror att paret Carl von Rosenstein och Henriette Cederström hade en stor påverkan på Ebba Annerstedt. Kanske kan vi till och med se dem som hennes faktiska föräldrar, för jag tror knappast att det är en tillfällighet att Ebba Annerstedts första son Carl Lidman och första dotter Henriette Lidman fick de namn de fick.

KÄLLA: Biografi: Ebba Annerstedt

Carl Lidman växte upp i Linköping, ingen information finns om denna tid dock.

1836 finner vi Carl Lidman i Uppsala, då han studerar vid Uppsala katedralskola tillsammans med bröderna Sam Lidman och Otto Lidman. På Uppsala katedralskola var även morbrodern Rudolf Annerstedt verksam (från 1845 även rektor vid skolan). Rudolf Annerstedt hade smeknamnet "strykrektorn" och jag får intrycket att hans humör var… hetsigt och snabbheten till rottingen lite för snabb, även för tiden. Jag har hittat i alla fall en tidningsnotis där till och med polisen fått kallas in för att utreda "strykningar".

Men oavsett, Sven Lidman skriver en hel del om de tre pojkarna från denna studietid i "Blodsarv": Barnbarnen i katedralskola och Ur en släkts olyckskrönika (så läs dessa, det känns lite löjligt att klistra in hela kapitel).

Sedan bar det av till Karlberg och militärutbildning där.

XXX

Efter en utbildning på Karlberg

Brev

Det finns totalt sju brev i Lidmanarkivet författade av Carl Lidman: två från tiden som sjöman på ett handelsskepp (även refererat till som "kofferdifartyg") under en resa till Batavia i Indonesien och tillbaka, ett från officersutbildningstiden på Karlberg samt fyra från hans resa till USA, under vilken han drunknade i Mexikanska golfen. Carl Lidman refererar även till ett brev han planerar att skriva i Brest men detta hann han ej (han skriver om detta i brevet författat därefter i Gibraltar). Detta är lite konstigt eftersom brorsonen Sven Lidman citerar ett brev författat av Carl Lidman i Brest i Tyst, får lillen välling så jag är lite förvirrad.

Handelsresans brev

Mottagare: Ebba Annerstedt
Datum: Maj 1838
Ort: Helsingör

Goda mamma!

Nu äro vi Gud ske lov lyckligt anlända till Helsingör. Vi seglade från Stockholm den 22 Maij. Jag har ej varit det minsta sjösjuk under vägen, få se hur det blir när vi komma till Nordsjön. Jag mådde ej riktigt bra i början av den fasta provianten men jag börjar nu att alltmer och mer vänja mig därvid. Det värsta är nattvakterna som pågå fyra timmar i sänder. När man då komma ur den varma kojen ut i nattluften så är det duktigt kallt. Vi får ej gå i land här utan kapten köper upp vad vi [???]. Ej för än i Batavia får vi sätta foten i land. Jag skriver nu detta brev under min ledighet från nattvakten så jag kan ej berätta mamma hur Helsingör ser ut. Folket är rätt beskedliga mot mig så att jag ej kan beskedligen klaga över dem. Kapten då vi så litet att göra med att han är i fått ett enda ord med mig under hela resan jag har nu först lärt känna vad det är att vara på egen hand skild från alla som känner mig och ibland helt obekanta personer. När pappa reste så blev det så tomt; då var det som att jag vände ryggen åt hemmet och gick ut i världen. Gud låt bara resan gå lyckligt och väl så att jag ännu en gång få och återse föräldrar och syskon som nu blivit mig, om möjligt, dubbelt så dyrbara.

Kristihimmelsfärdsdag vara vi på höjden av Gotland som blott syntes som en blå strimma invid horisonten. Fredagen passerade vi Bornholm och skånska kusten. En hel mängd seglare hade vi på båda sidor om oss men alla började så småningom att bliva efter så att det var ej ett enda som kunde följa oss. Mycket kallt har det varit alla dessa dagar så att en hel mängd med fåglar som flyger utför långt från land kom alldeles utfrusna och uttröttade och satte sig på masterna på däcket men de dog nästan allihop, en sparvhök är och den enda som ännu är vid liv. Axel beder om få hälsning till pappa och mamma. Bergenstråhle [A. R. Bergenstråhle] även så. Han är en mycket hygglig och beskedlig gosse. Han och jag är uppe på samma vakt så att vi på ofta tillfälle att läsa tillsammans bara vi kommer längre söderut ty här har vad vi ingen stund på dygnet riktigt ledig. Han har tagit styrmansexamen men ej så långt kommen i matematik, historia med mera som jag. Blott navigation är han över mig så att när jag kommer hem och hoppas jag med guds hjälp kunna taga styrmansexamen. Jag får lov att här i Helsingör köpa mig en oljad klädning ty det avhålla regnet riktigt så att man ej [???] hela dagen går i [???]. Eljest är det ej någonting som fattas mig. Nu är min vakttid inne och jag får lov att sluta. Goda mamma, hälsa innerligt pappa och Syskonen från mig. Gud låter mig åter få söka Föräldrar och Syskon friska och raska beder.

Mammas lydiga Carl.

Mottagare: Sven Lidman
Datum: 21 maj 1839
Ort: Helsingör

Bästa pappa!

Efter ett helt års väntan får jag äntligen den efterlängtade glädjen att underrätta pappa att jag, Gud sker lov, lever och mår väl. Gud tack låt bara pappa och mamma mår bra det är min innerliga önskan och det nya året alla är. Resan har gått rätt väl; de enda motgångar av betydenhet som drabbat oss var att vid den 4 augusti vore på höjden av Cap Bonds [Kap Verde?] men måste vända om för en ostlig storm och gå tillbaka till Sankt Helena dit vi anlände den 25:e i samma månad hittills hade resan gått över all förväntan lyckligt. Linjen [ekvatorn] passerades den 12:e kl. 5 om morgonen vilket efter det hos sjömän vanliga bruket firades med stoppning och påösning av vatten på alla håll vilket gälla alla som i klasserna det en gång förut. Den 25 augusti kom vi till Sankt Helena. Axel och jag satte kapten i land och fick av honom löfte att se oss omkring på en halvtimme i Jamestown vilket hörsammades men var också allt vad vi fick se av Sankt Helena. Kapten lovade oss väl att vi på hemresan skulle få se Napoleons grav [Valley of the Tomb] men när på hemresa kom dit blev han ej där mer än ett dygn och således gång och vi miste om det nöjet. Den 29 lämnade vi Sankt Helena och passerade Cap [Godahoppsudden?] den 21 september. Den 31 oktober fick vi sikte på Java efter en resa av fem månader och tio dygn. Den 2 november lät vi ankaret falla på Batavia redd. Lasten kunde vi ej helt och hållet få ute i Batavia utan måste gå på kusten och lasta. Vi gick order att gå till Semarang, en kuststad vid Straat Sunda [Sundasundet]. Där lastade vi socker, hudar och något rotting; sedan vi fått tillräcklig last för att kunna gå därifrån seglade vi tillbaka till Batavia och fick resten av lasten som anrack [arrak], ris och peppar. Där fick vi mera tid till att se oss omkring vilket var rätt roligt i synnerlighet i Batavia där gatorna vimlade av alla nationer. Européer, kineser och malajer om varandra. Utom staden vore vi icke. Julen passerade vi på redden och den var rätt ödslig och ledsen komma vi vore litet krassliga och magsjuka allasammans. Vanligast har vi i hela besättningen som en 19 man. Den 1 januari kl. 3 om morgonen lättade vi ankar och till segels men till början var ej god ty vind var för knapp så att vi drev på ett kort holländskt skepp och krossade vår jolle och fick för övrigt någon skada men den var ej betydlig. Men dagen slutade sämre än den börjat ty när vi kom ut i skärgården fick vi en orkan på oss men som var väntad av kapten hade vi alla segel fast och låg blott på våra båda ankaren men kunde med nöd undvika att driva i land. Under Cap [Godahoppsudden?] var så som vanligt storm och elakt väder. Vi passerade Cap och Lagullas bank [Kap Agulhas?] den 17 februari. Den 6 mars kom vi till Sankt Helena för andra gången och jag ser det linjen den 19 mars en 24 april fick vi sikte på England kom till Cowes och White [Isle of Wight] den 2 mars då vi fick order att gå till Stockholm. I kanalen fick vi en svår nordostlig storm med riktig vinterhagel och snö [???]. Tre särskilda gånger försökte vi att komma ut i Nordsjön men lyckades ej men den 15:e kommer vi ut i Nordsjön. Och nu idag den 21:a är vi i Helsingör. Om resan går väl hoppas jag att vara i Stockholm i början av nästa. Hur pappa vara så god och låta mig få veta pappas vilja; Om jag skall genast resa hem eller vänta i Stockholm tills vi får lossat lasten och bliva avmönstrade kommer och jag troligen kommer hem på samma gång som bröderna. Angående min utresa ånyo hoppas jag få tala med pappa muntligen. Av kapten Myrhberg är jag säker om ett gott vitsord angående det mitt uppförande resan och han sätter visst ej i fråga att om jag så vill följa med dem ut igen. Tiden medgiver ej mera och jag får lov att sluta mitt brev. Adjö goda pappa tusen hälsningar till mamma och alla syskonen från pappas lydige Carl.

Karlberg

Mottagare: Ebba Annerstedt
Datum: 19 oktober 1841
Plats: Karlberg

Goda mamma!

För all mammas innerliga godhet mot mig och alla omsorger och bekymmer för mig och oss alla, kan jag så litet visa huru tacksam jag är, och hur gärna jag ville göra mamma all glädje som det står i min makt. Men tro mig, älskade mamma, att så visst på mig ankommer, skall jag göra allt, att ej svika mammas förhoppningar och lärdomar. Jag är visserligen gammal, jag är tjugu år och ännu ej mer än kadett och kommer att bli det kanske nära två år till. Men jag skall åtminstone bära min uniform med heder och icke göra skam åt varken mitt namn eller den genom oduglighet och lättja.

Goda, söta mamma, om mamma såg hur bedrövad jag är, att icke ha varit mina älskade föräldrar så till nöjes som jag det velat och bort vara, och hur fast mitt beslut är att bli det, säkert skulle mamma ej se framtiden så mörk framför sig. Allt går som Gud vill, sorg och glädje delar Han, som Honom gott synes, men aldrig, aldrig, älskade goda mamma, skall din sorg komma genom mig. Det anropar jag Honom av mitt innersta hjärta. Vi ha visst alla syskon ett stort fel, och det har jag mest av alla: håg för sysslolöshet och lättsinne, men det skall bli annorlunda, tro mig, goda mamma! Såvida ett allvarligt beslut kan hjälpa, så skall det bli bättre. Men, goda mamma, skyll inte bort mitt fel med att det är arv! Det är mitt värsta straff, att mina älskade föräldrar skola tillskriva sig skulden för mina fel, då den ensam skall vila på mig: Hur många barn, i samma omständigheter som jag, kunna tacka Gud för sådana Föräldrar! Och ändå tycker mamma att jag ej fått nog i arv! Älskade moder, jag har fått mer än jag kan hålla räkning för av din stora kärlek! Gud belöna Dig i den mån jag ville göra det! Och förlåta mig all den sorg jag och bröderna gjort Dig.

Jag ville, att jag kunde trösta mamma i alla sina bekymmer men jag känner med mig, att det är så litet jag kan erbjuda. Men den dag skall med Guds hjälp komma, då jag kan göra det verksammare och bättre. Jag varken kan eller vill jämföra mig med någon av De Geerarna, men jag skall försöka likna dem och bli, vad jag så obeskrivligt önskar, ett stöd för föräldrar och syskon så långt jag förmår och inte låta ert hopp komma på skam.

Ännu en gång, goda mamma, var ej ledsen för vår skull, jag vill göra allt i världen för att göra mamma glad och nöjd och alltid vara mammas lydige son Carl

Undergångsresan

Mottagare: Ebba Annerstedt
Datum: 6 augusti 1845
Plats: Karlskrona

Goda mamma! Länge har jag dröjt att skriva, men jag fick så oförmodat kommendering att medfölja korvetten 'Carlskrona' till Västindien, att jag ej medhunnit förrän nu. Jag har flyttat ombord och i dag är fartyget segelfärdigt. Härifrån gå vi till Köpenhamn – sedan till Brest och Gibraltar, Rio de Janeiro och Barthelemy [Saint-Barthélemy]. Vi hoppas att få en agreabel resa vad våra destinationsorter angår.

När mamma skriver vore bäst att fråga morbror Claes [Claes Annerstedt] breven bör destineras emellertid är bäst att till Gibraltar adressera de första. Ebba var lite krasslig i början av hitkomst det men är gudskelov frisk och rask. Jag hoppas hon ska få både nytta av sin expertis i Karlskrona. Så fort jag kan och så ofta som möjligt skall jag skriva till mamma om huru oss går.

Gud låt bara mamma få vara frisk och rask och vid gott mod, så hoppas jag det bästa av framtiden. Otto [Otto Lidman] hoppas jag mår väl. Bed honom hälsa från mig. Goda mamma. Väl tänkte på till beslut att gå in vid jägeristaten. Han får där trångt om framkomsten. Bara han väl gjort klart för sig att intet [???] [???] giver något utan möda och arbete så må han välja hvilket han behagar och det går alltid bra.

Gudskelov att vi fick honom till oss åter. Sam [Sam Lidman] hoppas jag över vintern kommer hem till mamma när han fått föra upp Claes [Claes Lidman]. Det är visst angeläget att bliver riktigt säker i sina preliminära studier men han får ej därtill använda för mycket tid.

Ofta när jag tänker på vår ställning, måste jag med tacksamhet erkänna, att allt har gått över all vår förväntan lyckligt, och till vår förmån. Knappast kunde jag hoppas något ditåt vid salige pappas [Sven Lidman] död. Gud vare lov för all Hans godhet. Intet föregående år har jag känt mig så frisk och rask som detta. I början var jag lika nöjd om expeditionen, men nu börjar den bliva gladare och trevligare ju mera vi lära känna varandra, så att jag har gott hopp om en trevlig resa.

Fartyget är utsökt vackert och elegant och beundras överallt för sin skönhet. Bra roligt skall det bliva att få göra bekantskap med Amerika [USA], där jag aldrig varit – det skall vara obeskrivligt intressant att se, södra delen i synnerhet. Örlogsmän hava en stor fördel däruti att allt vad som [???] [???] står oss öppet och alla är artiga och förekommande mot oss. Hälsa Sam mycket och bed honom skriva mig till. Bästa vore om han skrev så liten stil som möjligt annars får jag ej många ord på brevet.

Nu farväl så länge Gode älskade Moder, hälsa hjärtligt alla syskonen från din lydige son Carl

Mottagare: Ebba Annerstedt
Datum: 11 augusti 1845
Plats: Köpenhamn

Goda mamma!

Sedan mitt sista brev hava vi lämnat Carlskrona [Karlskrona] och ligga nu till ankars på Köpenhamns redd. Resan har gått väl utom ett par ??samheter på redden vid Carlskrona hvilka dock emot förmodan avlöpa bättre än man hade skäl att hoppas. Gott och vackert väder hava vi hittills haft och hoppas vi fortfarande njuta under sommarmånaderna. Ebba [Ebba Lidman] var med Morbror Claes [Claes Annerstedt] uti båt och hälsade på oss en dag innan vi seglade. Det var bra roligt att ännu en gång få se henne då jag hade berett mig på att ej råka någon av de mina på länge. Korvetten är ett utmärkt vackert fartyg och vi hava så väl ställt ombord som vi kunde hava då man betänker att vi äro 16 officerare ombord på ett så litet fartyg. Inte kommer jag just att höra mig mycket mer än jag kunde förut, det inser jag på förhand, men alltid bliver det något.

Härifrån går vi till Brest och därifrån till Gibraltar och Rio [Rio de Janeiro] som ämnat var. Större delen av kamraterna äro i afton i land på Tivoli och roar sig men jag har bestämt mig för morgondagen att så härligheten i "Kongens by" [Köpenhamn].

I öfver morgon komma vi troligen att segla härifrån så att vistandet bliver helt kort. Danskarna lära vara utmärkt artiga och förekommande och kamraterna som levt tillsammans med dem i Gibraltar berömma dem mycket. Däremot beklaga sig alla öfver de råa och brutala norrmännen och efter mitt tycke med mycket skäl. Det är en bland de gladaste [???] man kan se detta sundet med sina bördiga stränder och se många seglare av alla nationer och storlekar som korsa om varandra, är i mitt tycke det enda ställe där man kan se att det även finnes sjömanskap i Norden fast den är som klimatet "frusen". Apropå det sista ordet hava vi en kock, mulat, av vilken vi hava mycket nöje. Han är född på Isle de France [Mauritius] och har varit i alla världens länder och en stor del av Europas nationer. Kan [???] ende språk riktigt men talar nästan alla. Han påstår att svenskarna äro det bästa folk han farit med för som han säger "Svenska gärna rika hava mat men aldrig stjäla från kock bara begära".

I dag hava vi även angenämt överraskad av att se korvetten Najaden här med Carlbergs [Karlbergs] kadetterna - de äro nu i land och bese Köpenhamns härligheter och som Studenterna uppbära artigheter. Chefen säger att ungdomen bliver aldrig förfrågad och bortkurtiserad nu för tiden och jag medgiver han har rätt men [...]fekt! Visst icke den ungas åtminstone.

Tusen hjärtliga hälsningar till Syskonen och alla bekanta. Från Brest skriver jag och ävenså Gibraltar sedermera kan jag ej med vakenhet bestämma varifrån det bliver. Adjö Goda mamma, måtte vår herre giva dig all glädje och god hälsa beder din egen tillgivne och lydige Carl.

Mottagare: Ebba Annerstedt
Datum: 23 september 1845
Plats: Gibraltar

Goda mamma!

Enligt löfte hade jag ämnat skriva i Brest men som vi stannade där så kort tid och hade mycket att göra fick jag ej tid att skriva utan fick således lov att börja till dess vi kom hit. Resan från Köpenhamn till Brest varade 19 dagar och var stormig och besvärlig, synnerlighet i Nordsjön där vi hade motvind och fult väder hela tiden. Oro och svag besättning göra första delen av resan på våra fartyg ledsam och besvärlig synnerlighet på kadett och övningsfartygen för officerana. Men bår tid hyllar besparingar på allt möjligt sätt och man får lov att lära sig att foga sig efter den rådande principen. För övrigt har jag försatt mig att finna mig ombord och har hittills lyckats. Chefen är en hjärtlig och god människa och fast han uteslutande sysselsatt sig med den teoretiska delen av yrket är han en god sjöman. Sekonden är kapten Tersmeden som mamma kanske känner. För övrigt äro vi [???] [???] officerare efter mitt tycke jämt ett dussin mer än vi borde vara. I Brest hade vi rätt roligt att bese staden mest av allt frapperade mig sjukhuset [L’Hôpital d'instruction des armées Clermont-Tonnerre]. Det var den vackraste inrättning man vill se; rummen stora och luftiga och så snygga att man [???] i flera rum. Våningarna voro fulla med sjuka. Ej fick se en [???] där ej allt var glänsande vitt och rent. Hvar tredje timma barmhärtighetssystrar sin rond kring hela hospitalet, både om dagen och natten, och vakade vid deras sängar som voro mest sjuka. För konvalescenter voro de vackraste små trädgårdar inom hospitalet där de fingo spatsera och hämta frisk luft och dessutom var hela nedre våningen öppen med välvt tak och pelare så att alla kunde spatsera kring hela huset. Hospitalet var en öppen fyrkant med kyrkan i fonden. 3 våningar högt med platt tak. Kyrkan var alldeles gudomligt vacker, i synnerlighet altaret där det hängde en tavla med Frälsaren på korset, som var den vackraste jag sett. När man ser vad här var gjort för dem som egna sig åt allmän tjänst och för den offra krafter och hälsa och vet huru för den är [???] hemma kan man ej annat än beklaga att vi stå så långt efter i mänsklighet då vi likväl i bombastiskt skryt kunna mäta oss med halva Europa tillsammans, men vi tycka guds nåd mer om att prata än att handla och nog vilja vi också göra storverk men det skall ske för så gott pris i alla avseenden att de stanna i förödelsen och stå där som ruiner för att vittna att hos generation fanns ett slags tillstymmelse till vilja. Det är att vi äro ett fattigt folk - men vore vi lika kraftiga som vi äro fattiga så hade vi rikedom nog i vår förmåga av uppoffringar. Arsenalen och kravet äro präktiga och vida på ett frapperande sätt huru stora skillnader är emellan ett land med 4 millioner människor och ett med några och 30. Vi voro ut åt landet på en söndag och såg Bretangefolket och deras nöjen och det var roligt att se huru starkt tycke de hade av Norden bredvid den från Södra Frankrike. Deras klädedräkt hade även likhet med våra skånska bönders. Taskspelare, jonglörer och teatertrupper av alla slag ha fina representationer ute på en slätt utanför staden och där fick man se folklivet i dessa rätta dager. Fästningen är mycket stark och hamnen superb. Inseglingen är frappant vacker i synnerlighet då många fartyg ligga på redden hvilket ej var [???] tu de blott voro avskickade till medelhavet. Hos guvernören voro vi bjudna på en supé dansant. Där var inte särdeles mycket folk och stelt. Man serverades med sockervatten, glacer [glass] och lemonad. Det var allt och gick när man så tyckte utan kras och komplimenter. Från Brest hade vi en rask segling till Tanger. Fästningen såg väldeligen [???] ut efter Fransosernas påhälsning men var sig för övrigt lik. Min vän hamnkaptenen på mitt gamla [???] med sin stora käpp. Hans trädgård hade lidit men obetydligt jämförelsevis med de andra konsolernas.

I Tanger dröjde vi blott några dagar för att utväxla fredsratifikationerna mellan respektive makterna och seglade sedan hit där vi nu hålla på att putsa och feja fartyget både utan och innan.

Härifrån kommer vi att anlöpa Teneriffa innan vi gå till södra Amerika. I segling hava vi knappast vår maka på vattnet och det är bra roligt att gå förbi alla vi råka.

Mycket har jag under denna tid tänkt på hemmet och varit ledsen att just nu nödgas resa ifrån Mor och syskon då vi då väl behövt vara tillsammans. Men vår Herre styr väl till det bästa. Jag vill önska att Otto [Otto Lidman] finner sig bra och har bestämt sig för sitt [???] genus. [???] gärna önskade jag att han väl betänkt sig och ej tog sitt parti innan han rådfrågat någon som är kompetent att giva honom ett gott råd i detta hänseende. Jag fick så litet tillfälle att tala med Ebba [Ebba Lidman] under hon var i Carlskrona [Karlskrona] men det var mitt fel ty jag hade så mycket att tänka på emedan resan blev så brådstört. Hon tyckte visst att jag var mycket ovänlig [???] hon var sjuk [???] lika! Under denna senare tiden har jag beständigt drömt om hemmet så att jag snart börjar bli riktigt otålig att få brev.

Vi gå härifrån imorgon efter att sannolikhet om vinden blifver gynnande, få se om jag från Rio [Rio de Janeiro] kan få någon lägenhet att skicka brev med något handelsfartyg till Sverige ty posten blir annars bra dyr; och den kommer ungefär lika fort fram som med posten.

Härtliga hälsningar till alla. Sam [Sam Lidman] skall mamma vara så god och be skriva skriva några ord innuti mammas brev när mamma skriver. Gud låt er alla få vara friska och glada beder egen son Carl.

Mottagare: Ebba Annerstedt
Datum: 31 januari 1846
Plats: Rio de Janeiro

Som tillfälle troligen yppar sig att få hemskicka brev på Rio Janeiro [Rio de Janeiro] vill jag ej förekomma att skicka rader till det kära hemmet.

Sedan vi lämnade Gibraltar har ej någon lägenhet för brev inträffat så att vi ej kunnat lämna några underrättelser om. Förmodligen har väl chefen rapporter från Teneriffa och Montevideo ställt er så till vida tillfreds att korvetten åtminstone flöt. Hjärtligen börjar jag längta efter underrättelser att alla de mina må väl och glada och nöjda. Den nyheten vore den gladaste jag kunde få i väntan därpå och jag giva mamma en lite idé om hur tiden har förlupit. Seglingen dit var lång i följd av den nyckfulla stiltje vi råkade ut för. Annars gick livet ombord sin vanliga gång, jag kan ej just säga trevligt. Emedan [???] vi äro för många för att detta ska kunna vägas om vår trängsel men bra nog. Vid S:t Cruz [Santa Cruz de Tenerife] på Teneriffa ankrade vi den 5 oktober. Först anblicken av Teneriffa är högst imposant [imponerande]. Höga, vulkansiaka bergtoppar som amfitiatraliskt höja sig över varandra och högst "prio" med sin eviga snö mot under ekvatorns brännande sol. Jorden är brun och ser bränt ut men längst ner i dalarna är den allra härligaste grönska med alla frukter som tropikerna kunna frambringa. Så fort vi ankrade gick vi nästan mangrant i land för att skåda och beskådas. Staden är byggd på det vanliga spanska sättet och temmeligen livlig. Vi gjorde en lustvisit in åt landet till en liten stad, Laguna [La Laguna], ett strycke från S:t Cruz.

[...]