DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #164

Plats, datum

Källa

Transkribering

11 mars

Efter att ha tillbringat natten i försalongen, plågad av vägglöss och sluskars utdunstningar, gick jag upp på däck för att innan ankomsten till Palermo taga någon notis om mina reskamrater. Fördäcket var belamrat med en massa bondpojkar, vilka såsom rekryter överfördes till Sicilien – efter nattens mödor, krokbenta, bleka och blängande, såg de ut som kalvar med aning om slaktarhuset.

På akterdäcket gick två och promenerade – den ena, med förnämt utseende oaktat skjortan som var något smutsig, var en ung man den andra en butter herre promenerande med sin cigarr i mun och hatten djupt ned tryckt, var något äldre. Den ena såg inbjudande och den andra för butter ut – efter en kvarts promenad bestämde jag mig för att slå an den förstnämnde. Han var mycket talför, hade rest flera år, och besökt industriexpedition och alla huvudstäder i Europa; till slut frågade jag honom om han rest ensam eller i sällskap – rodnande besvarade han frågan med att han farit som en kammartjänare med en hertig. Jag höll mina koncepter bättre än han, yttrade mina åsikter, om hur angenämt det måtte vara att resa med kammartjänare samt min ledsnad över att nödgas undvara någonting så förträffligt – och kammartjänaren blev tjusad, samt bockade sig då jag gick, som om jag skulle varit kammartjänare hos en kung.

Sedan jag gått en stund och funderat på konsten att resa med agrement då man har klen hälsa och ännu klenare kassa, kom den trubbiga herren tvärt på mig och frågade om jag var blesserad – jag tyckte det var både frågvist och näsvist, men han var en äldre man, så att jag höll in med det snytande svaret, utan underrättade honom i stället helt beskedligt att jag inte var någon hjälte utan råkat ut för olycksskott. Till min stora förvaning, sa han, man behöver inte vara någon hjälte fast man är blesserad i krig, därpå är jag ett bevis, för jag har fyra blessyrer – nu var det jag som blev tjusad däremot – jag heter Zaitzewsky och är överste samt rysk generalkonsul i Palermo, och skulle önska att kunna vara er till någon tjänst där, i alla händelser har jag gott te och goda cigarrer.

Det är inte första gången jag bemärkt att personer med tjurhuvuden är välvilliga.

Utsikten av Palermo kan mäta sig med den av Neapel. Livet, skriket, smutsen på de med platta stenar belagda gator är det samma i mindre skala – fullsnokarna lika oförskämda, här tar jag dock det försiktighetsmåttet att muta dem. Tullar, pass och polisbetjänter äro evig schikaner för hederligt folk – att man skall behöva underkasta sig rannsakning av fähundar, att man ska vara nödgad att muta dem; att man måste åtnöja sig med deras gracer är horribelt.