DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #83

Plats, datum

Källa

Transkribering

20 december

Besökte ånyo Sankt Peter [Peterskyrkan] några timmar för att se Sankt Peter i detalj och lite noggrannare. Det inre av det skeppet är prydd med kolossala statyer av helgon och stora medaljonger av påvar. I de beskrivningar av kyrkan jag sett får Bernini mycket ovett för anordningarna av det inre. För min del tycker jag att han alltid vetat ställa sina statyer på vackra platser samt att det hela är så skönt att endast konstkännare kunna stötas av detaljerna. Nedgången till Sankt Petri grav (strax framför högaltaret, är upplyst av nittiosex ständigt brinnande lampor samt, nere vid dörren prydd med Pius VI:s staty av Canova – här skulle Petrus såsom Roms första biskop lidit martyrdöden och hans ben förvaras, men något historiskt bevis för att han någonsin var i Rom kunna de inte framvisa. Högaltaret ser ut som en sarkofag ovanpå vilken svävar en tronhimmel (baldachin), uppburen av fyra vridna kolossala 90 fot höga pelare, alltsammans av brons från Pantheon (1803 centner). De fyra pelarmassorna som uppbära den trehundrasjuttio fots höga kupolen (130 fot i diameter) är 200 fot omkrets och av formen eller någon dylik ovanför pelarna är en bred list gående runtomkring på vilken med tre alnars höga bokstäver står: "Tu es Petrus, et super hanc petram aedificabo ecclesiam meam, et tibi dabo claves regni caelorum". På Sankt Petri stol – uppburen av de latinska kyrkofäderna Ambrosius och Augustinus samt grekiska Athanasios och Johannes Chrysostomos (dansande rokoko–gubbar, som en artist uttryckte sig) uppsättes påven sedan han regerat i tjugo år och tros då bli lika mäktig som Petrus; men bebott Vatikanen så länge, medeltalet av regeringstiden under de fyra sista seklerna är åtta och ett halvt år. De av minnesvårdarna som gjorde mest intryck på mig var Canovas två, den ena över Clemens XIII, den andra över Jacob den tredje av Skottland och hans två söner kardinalen och pretendenten. Thorvaldsens [Bertel Thorvaldsen] Pius VII [Pius VII:s gravmonument]. Vår Drottning Christina har på intet vis det vackraste – en medaljong med hennes porträtt och omskrift "Christina Alexandra (som hon döptes till i Innsbruck) Suecorum V.G. Regina" – därinunder, en inskrift på latin innehållande: "åt Christina, Sveriges Drottning, som efter avsagt regering och avsvurit kätteri antog den ortodoxa läran, samt fromt utövade den sedan hon tagit sitt säte i Rom, påbörjades detta monument av Innocentius XII och fulländades av Clemens XI" – slutligen underst en vanlig sarkofag med en relief föreställande hennes dop. Förträffliga mosaiker av gigantiska dimensioner. Rafaels "Transfiguration" och Domenichinos "Sankt Jeronymi kommunion av Cristofan". Mest av allt grep mig dock Michelangelos grupp i kapellet "della Pietà" ["Pietà"], föreställande den heliga Jungfrun hållande Kristus döde kropp på sina knän. Ansgarius påstår att våra förfäder upp i Norden offrade människokroppar, men om de själamarker som katolikerna förskräcker sina bekännare med är stort mer civiliserat lämnar jag därhän.