DIATRIORON

Källa

Det regnar in

Men nu är jag nere i mina minnens källarvåning – på bottnen av emserbrunnen.

Det händer ibland, att jag kan drömma om det gamla rummet längst in på gården i huset Brunkebergstorg 9 – rummet innanför köket och min mammas rum – mina gymnasist– och första författarårs rum.

Är drömmen förlagd till skymningen eller kvällen är nästan alltid min mamma hemma – ser till att den stora fotogenlampan på mitt skrivbord är ordentligt fylld eller att det är eld i den lilla solidkamininsatsen i kakelugnen eller tittar in med en smakbit av det nybakade vetebrödet. Men det är ständigt något fel på själva rummet: det regnar nästan alltid in genom taket.

Det är en dröm jag drömmer av och till – redan innan jag börjat dessa försök att i ljuset teckna mitt ödes väg i dunklet. Ibland är det morgon och jag tittar ut genom fönstren i det stora köket för att konstatera att det regnar ute så att vattnet skvalar efter rutorna. Jag tänker att det är inte lönt att gå ut i dag och återvänder till mitt sov– och arbetsrum med min gamla stolpvacklande pojksäng längst bort vid fondväggen och farbror Samskrivbordet snett vid fönstret.

Men när jag tittat ut genom rutan finner jag till min förvåning att det har regnat så hela gården är fylld med så mycket och så djupt vatten, att dess yta når en eller ett par meter upp på den höga, vitgrå brandmuren mitt emot. Genom det grönklara regnvattnet ser jag att själva gårdsplanen är cementerad. Men när jag vänder mig från fönstret till bokhyllorna mitt emot mig, får jag se hur regnet nästan strilar ned genom taket över dem – och det är vatten på golvet så att det går upp till anklarna och mina gamla nedkippade filttofflor klibba våta kring mina nakna fötter.

Ett sådant vidrigt regnande!

När jag tänker tillbaka på dessa skiftande drömmar – ibland händer det att jag i drömmens början står och lyser med en tändsticka på farstuns glasförsedda brevlådetitthål för att se efter om jag har något brev – slår det mig att de alla sluta med att jag märker att det regnar in genom taket i mitt rum – regnar in tills jag plötsligen finner mig traskande upp till anklarna i vatten.

Och jag säger till mig själv att denna då och då återkommande dröm är symbolisk för det sädesregn som fyllde både min ungdoms liv och det lilla rummet där längst inne i våningen åt gården.

Här har jag den fasta cementbottnen till den stora minneskloaken. Det är här nere som mitt verkliga liv begynnes och får sin första, stelnande form i könets och fåfängans dubbeltecken. I minnesljusets strålkastarbelysning ser jag mig kliva omkring i det mörka, smala rummet – ännu mörkare genom de enligt den samtida Ellen Keyska estetiken vidriga »brunrosiga självmordstapeterna».

Jag har fullgiltiga skäl både att darra och känna fasa och förtvivlan och patetiskt tala om den stora könskloaken när jag nu nalkas detta rum, över vilket i sanning kunde stå inskriften från Dantes Inferno:

»I som här inträden, låten hoppet fara.»

Hur kom jag egentligen in och hur kom jag ut?

Men den som en gång kommit in, kan han egentligen någonsin i sanning säga att han kommit ut igen?

I min litterära ungdom rörde sig ett franskt diktar– och teaterförfattarmode en tid med tanken att en stor verklig passion i sin hetta så kan rena och förfina en kvinnosjäl att hon liksom blir oskuld på nytt. »Se refaire une virginite» blev den litterära kritikens ironiska fras och formulering på problemet.

Ack, det finns ingen jordisk makt som återskänker människokroppen förlorade lemmar – det finns inga proteser i själens värld. Men det finns dock möjlighet att låta sanningsmedvetandets sökarljus genomtränga även de mörkaste kroppsliga och själsliga sammanhang i det förflutnas bittra och dunkla minnesvärld.

Och en gång uppe i bekännelsens ljus dör det i ljuset genom att också bli assimilerat med vårt medvetnas ljusmassa – enligt bibelordet »om vi vandra i ljuset, såsom Han är i ljuset, så hava vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd».