DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #48

Plats, datum

Källa

Transkribering

15 november

Besökte tavelgalleriet i Palazzo Pitti. Bland flera hundrade tavlor av utmärkta mästare hindrade mig bristen på tid och konstkännedom att njuta mer än av följande "Madonna della Seggiola" och "Hesekiels syn" utav Rafael – den förra, i miljoner avtryck utspridd över hela världen, är av en sådan renhet i färger och uttryck, sådan skönhet i tanke och utförande, att om den inte höjer åskådaren till en aning om salighet genom konsten, så ser man dock på duken det skönaste begrepp om den heliga Guds moder som en kristen hjärna kan föreviga – den senare förställa vår Herre sittande i molnen med en ängel under vardera armen och omgiven av de fyra evangelisternas sinnebilder, ängeln, oxen, örnen och lejonet, om madonnan ser salig ut så ser Han ut såsom den där utdelar saligheten. De tre "Parcerna" utav Michelangelo, vilka ger ett begrepp om målaren som tillika var sin tids största bildhuggare och arkitekt samt sitt fäderneslands ädlaste medborgare och djupaste tänkare.

"Cleopatra" utav Guido Reni, som är så skön att man kan vara färdig att låta förvandla sig till orm för att få bita henne. "Maria med Jesusbarnet" av Murillo. Ack! den Murillo jag är kär i hans madonnor, riktigt kär – om Rafael kan måla gudinnor, så målar Murillo kvinnor, att om jag funne sådana typer av kvinnlig godhet, renhet och skönhet i verkligheten, så skulle jag vara färdig att låta slita mig i stycken, inte för att äga dem, men för en gillande blick.

På aftonen voro vi tillsammans med Bergenstråhle [Claës Bergenstråhle] och åhörde kärleksstycken. "Rosa Pancho", var bekant sedan Stockholmstiden var primadonna och applåderades samt ropades in – hon har sjungit upp sig mycket, har emballerat och var rätt bra. Efteråt gavs baletten "Esmeralda" där Carolina Pochini dansade som en älva – Hon är den behagligaste jag sett i den vägen; jag borde sätta Taglioni framför, men om jag glömt bort henne, så tycker jag nu mest om Pochini.